Neverending Story

Min skugga jagar mig genom huset, följer mig till nästa rum och nästa. Tvingar mig att röra mig snabbare över golvet, att försöka undvika väggarna som lutar inåt och hotar krossa mig om jag inte hinner undan. Luften blir tät, som om jag rörde mig genom sand.
Jag försöker, men det blir för svårt. Det finns för många saker, för många papper med text, för många men, och, därför i en mening. Ingen början inget slut, bara ett oändligt flöde som just jag är dömd att sortera.
Jag hörde vad ni sa om att vi alla är ensamma, men önskar ändå att någon kunde hjälpa mig. Att lägga på hög, gömma i lådor, oskadliggöra, kasta in i elden om vi har tur. Jag vill se det brinna.

The Knitting Society

Idag, söndag, skrevs ett stycke nutidshistoria då vår nystartade stick- klubb hade sitt första möte. Kanske det inte blev riktigt som vi hade tänkt oss, eftersom endast två och en halv medlem var närvarande (resten var sjuka eller på annat sätt förhindrade), men men... ytterst trevlig stämning, kladdkaka och tantskvaller blev det i alla fall. Påbörjade en liten mysse. 

Statusrapport: MYS!

Snor & Alpackor.

Tre dagars total isolering från omvärlden är nog inte hälsosam för någon. Feber, snuva (don't get me started on the SNOR), hosta och en hals full med taggtråd är nog ännu värre för hälsan, misstänker jag. Jag håller på att självdö av social deprivation. Det visar sig att jag inte alls är något mysigt sällskap om man är tvungen att intensivumgås med mig på det här viset - jag är ganska besvärlig att ha att göra med faktiskt. Om jag får säga det själv. Skulle gärna byta umgängeskrets för en dag eller två.

Så, hundratusentals näsdukar, ett länsat kyskåp och 52 självdestruktiva tankar senare börjar det äntligen bli bättre. Febern har lyst med sin frånvaro nu på eftermiddagen och nu börjar nästa fas; angsten över att min 2do-lista bara blir längre och mer brådskande ju längre jag ligger och snorar ner sängen och glor på Gilmore Girls... MEN! Nu har jag äntligen klurat ut vad som saknas i mitt liv. Jag har övertygat mig själv om att det här med universitet och en "lysande framtid" inte alls är något för mig. Det är så uppenbart! I was blind, but now I see liksom. Så nu tänker jag kasta alla akademiska planer åt helvete och bli alpacka/llama-uppfödare istället. Makes sense? I think so.