På Åbo Stadsbiblioteks café Sirius omsluts jag alltid av en sådan varm, hoppfull stämning.
Två damer som uppnått respektingivande ålder lutar sig framåt över det lilla cafébordet som skiljer dem åt, förtroligt viskande och fnissande. Den ena damen visar sin vän ett fotografi på sin mobiltelefon, och de båda damerna ler mot den lilla rutan och konstaterar: det var verligen en söt unge! När kaffet är uppdrucket kläs pälsjackor, mössor och halsdukar på med viss möda, innan vännerna greppar sina kryckor och rollatorer och börjar ta sig mot utgången.
En ung familj med två småknytt till barn sitter vid ett annat bord. Barnvagnarna tornar upp sig som hinder på vägen för de övriga cafébesökarna. Mamman håller ett litet, älskat underverk i sin famn, medan hon med sin fria hand lyfter en mugg med rykande hett innehåll till munnen. Parets andra småbarn underhåller caféts gäster, springer, ramlar, skrattar, busar - allt under sin pappas vakande öga. Han ler mot sin lilla skyddsling med all kärlek i världen.
Två flickor av, gissningsvis, italiensk nationalitet tar plats vid bordet invid mitt. Deras för mig obegripliga språk flyter ut i cafét och gör stämningen hektisk. Ett tyskt par äter lunch lite längre bort, deras lågmälda språk en aning mer gripbart och bekant.
En purfinsk gubbe som vill låna en cigarett, en vän som bjuder på en grön Chesterfield. En flicka som inte ser längre än den skärm hon har framför sig, ett finlandssvenskt par försjunkna i vad jag föreställer mig vara djupt intellektuella, kulturella diskussioner.
Och så jag, mitt i vimlet, med min dyra kaffekopp som inspiration och ursäkt för att ta en paus från hemtenten. Det finns så många andra situationer jag hellre befunnit mig i, men just nu får det räcka med en kaffekopp och en hel värld.
