Utrensning

Stormen kom, och den flyktiga julkänsla som legat som pudersnö över bygden tillintetgjordes i blåsten. Trädens rötter gav vika och lade sig lydigt ner på de ställen vinden befallde. Plötsligt fick människorna nöja sig med stearinljus, kaffe kokat på vedspis och värst av allt; en helgdag utan TV och internet. Hemma levde vi ficklampsliv och hade vettlöst tråkigt i tystnaden och mörkret. Efter ett nattligt besök på lappfjärds pensionärshem fick man dock perspektiv på "lidandet". Hela radhusområdet med dess åldersstigna invånare hade blivit avskärmade, avskurna från alla moderna bekvämligheter. Min egen morfar låg på golvet. Han hade trevat i beckmörkret, ramlat, slagit huvudet i dörrkarmen och sedan inte haft krafter att ta sig upp. Ambulans med kompispersonal tillkallades, och nittifemåringen hjälptes på fötter och sedan till vasa för kontroll. Ännu en gång imponeras jag av min mamma, som hanterade situationen med lugn rationalitet. Själv kände jag mig som en statist i en skräckfilm bland allt blod och mörker.

I teorin tycker jag om konceptet storm. I praktiken är det givetvis inte lika romantiskt. En jävligt oredig, besvärlig situation som kommer och gör den verklighet vi tar för given otillräknelig. Något som skakar om, river ner, skapar utrymme för nya saker... Utvärdering, omvärdering - utrensning. Det är vad jag borde ägna mig åt nu i årsskiftet. Så här kan det inte gärna fortsätta. Min lägenhet, mina studier - min kropp, min själ, det mesta är i oskick. Sällan har jag känt sådant missnöje. Nu återstår bara en rejäl jävla spark i ändan och en våldsam krag-tagning.

Skrrrrriiiiiiiik*

Aldrig synlig, aldrig gripbar, men alltid märkbar och omslutande.

Som om lägenheten tagits över av onda andar som inte låter mig andas ifred. De bor i hörnen under taket som kameror som ser och dokumenterar alla mina misstag. Som om de samlar bevis som i framtiden kommer användas emot mig - döma mig, fälla mig. 

Utomhus är det farligt, inomhus obehagligt. 

Enda riktiga ljuspunkten i min patetiska tillvaro är lilla Knytt, my very own dammråtta. Hoppas han inte märker av stämningen, hoppas han inte påverkas av min tobakshosta och min rädsla för allt och alla.

Ja ska bli mamma.

 

Idag slant e visst till lite i höve. 

Ja strosa runt på loppis, minding my own business bare... 

Åså får ja syn på ett terrarium för gnagare inklusive matskålar och en jättesöt liten transportbur - å allt för 10 euro! Vilken fantastisk deal tänker jag. 

Så nu måst ja tydligen skaff en hamster. Imåron. 

Damn mig och min svaghet för små, pälsklädda ting!

Alienation

"Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva? Observera min for­mulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden."

                                                                                                                                           -Ann Heberlein 

Det här är ett ämne jag en gång diskuterat med en vän, efter att vi båda läst Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag minns att vi tyckte boken var rätt så meningslös, bara en massa gnäll från pärm till pärm. Men just den här frågan stannade kvar hos mig. 

Jag har aldrig tidigare känt att det inte skulle finnas hjälp. Att jag inte skulle ha någon i hela världen att prata med om det som är svårast. Om att inte orka, inte vilja, att inte ens kunna tvinga sig själv till att göra ett försök. Det finns inga ord för den här känslan, ingenting konkret som går att visa upp. Bara en flicka som ringer till sin mamma och gråter ut för att sedan ångra sig för att hon utsatt någon så snäll för något så fult. Jag vill inte att någon ska behöva oroa sig, speciellt inte mamma. Kanske det är anledningen till att jag känner något brista inuti mig när hon säger att jag är den viktigaste personen i hennes liv. Pressen blir för stor, samvetet tar över och mitt hjärta sprängs i bitar. Jag hatar mig själv för att jag inte är den jag kunde och borde ha blivit.

Jag har aldrig tidigare känt att det inte skulle finnas hjälp. Jag har aldrig förr tvivlat på att det finns en framtid och att jag måste stanna kvar i väntan på att det blir bättre. Jag har aldrig förr känt att ingen går att lita på. Jag har aldrig tidigare varit så här jävla låg. 

Neverending Story

Min skugga jagar mig genom huset, följer mig till nästa rum och nästa. Tvingar mig att röra mig snabbare över golvet, att försöka undvika väggarna som lutar inåt och hotar krossa mig om jag inte hinner undan. Luften blir tät, som om jag rörde mig genom sand.
Jag försöker, men det blir för svårt. Det finns för många saker, för många papper med text, för många men, och, därför i en mening. Ingen början inget slut, bara ett oändligt flöde som just jag är dömd att sortera.
Jag hörde vad ni sa om att vi alla är ensamma, men önskar ändå att någon kunde hjälpa mig. Att lägga på hög, gömma i lådor, oskadliggöra, kasta in i elden om vi har tur. Jag vill se det brinna.

The Knitting Society

Idag, söndag, skrevs ett stycke nutidshistoria då vår nystartade stick- klubb hade sitt första möte. Kanske det inte blev riktigt som vi hade tänkt oss, eftersom endast två och en halv medlem var närvarande (resten var sjuka eller på annat sätt förhindrade), men men... ytterst trevlig stämning, kladdkaka och tantskvaller blev det i alla fall. Påbörjade en liten mysse. 

Statusrapport: MYS!

Snor & Alpackor.

Tre dagars total isolering från omvärlden är nog inte hälsosam för någon. Feber, snuva (don't get me started on the SNOR), hosta och en hals full med taggtråd är nog ännu värre för hälsan, misstänker jag. Jag håller på att självdö av social deprivation. Det visar sig att jag inte alls är något mysigt sällskap om man är tvungen att intensivumgås med mig på det här viset - jag är ganska besvärlig att ha att göra med faktiskt. Om jag får säga det själv. Skulle gärna byta umgängeskrets för en dag eller två.

Så, hundratusentals näsdukar, ett länsat kyskåp och 52 självdestruktiva tankar senare börjar det äntligen bli bättre. Febern har lyst med sin frånvaro nu på eftermiddagen och nu börjar nästa fas; angsten över att min 2do-lista bara blir längre och mer brådskande ju längre jag ligger och snorar ner sängen och glor på Gilmore Girls... MEN! Nu har jag äntligen klurat ut vad som saknas i mitt liv. Jag har övertygat mig själv om att det här med universitet och en "lysande framtid" inte alls är något för mig. Det är så uppenbart! I was blind, but now I see liksom. Så nu tänker jag kasta alla akademiska planer åt helvete och bli alpacka/llama-uppfödare istället. Makes sense? I think so.

¡Viva la Revolución!

En vis, men lite cynisk vän varnade mig en gång för att man aldrig kan flytta ifrån sig själv. Och det är sant. Dina problem följer med dig vart du än går, hur långt bort du än flyttar.

En annan vän höll dock ett väldigt klarsynt och uppmuntrande pep talk en gång när jag i tonåren satt och beklagade mig över livets allmänna jävlighet. Han vågade inte lova att mitt liv skulle bli bättre med tiden, men en sak kunde han lova: att det kommer bli annorlunda. Och det låter ju nästan lite spännande?

På tal om förändring. Nu har jag beslutat mig för att med våld försöka besegra mina självdestruktiva levnadsvanor. Hur gå till väga? Jo, jag tänkte att jag skulle attackera en ovana i taget och inte ge mig förrän den är neutraliserad och ute ur systemet en gång för alla. Jag börjar i liten skala ( just nu koncentrerar jag mig på att begränsa mitt koffein-intag som skjutit i höjden över sommaren) och arbetar mig uppåt mot svårare utmaningar.

Till sist ett boktips! Man blir på så äckligt muntert humör av dessa böcker att det är rent löjligt. Mark Levengood hjärntvättar en med livslust och tvingar en att fnissa högt på bussen. Minck likes.

Socialt underbar(n)

jag ryser av obehag när jag hör någon närma sig bakom min rygg. 

jag har så många gånger önskat att jag var osynlig, genomskinlig, totalt tomrum att det nästan förvånar mig att jag fortfarande finns kvar här bland er.

ni, andra människor, som skrämmer mig till tystnad och som får mig att hata mig själv och hela världen ibland. hela veckan har gått åt till ångest inför att behöva gå ut ensam. medicinen hjälper tydligen inte och humöret går från sämre till sämst när jag går till skolan.

jag sätter mig längst fram, som om jag förväntar mig att läraren ska kunna skydda mig från de andra barnen. som om jag fortfarande gick på lågstadiet och med gråten i halsen väntade på att rasten ska ta slut. varför hålla tillbaka?

jag vill bara gråta och skrika och slå sönder alla stirrande människor.

jag vill bara hem.

"Löv is in the air."

"Löv is in the air"

På tal om pon&zi! 

Jag råkade snubbla över en riktigt trevlig liten konstutställning för någon månad sedan när jag besökte Närpes bibliotek med mammsen.

Jag blev mäkta imponerad, främst för att jag så sällan tycker konst och speciellt målningar är särskilt imponerande. Sanna Ek 
heter konstnären som gjorde mig så själaglad med sina löv och luftballonger.

Så - besök http://sannaek.se/ för fler mysigheter.

Ett tips bare.

(tyckt he va så dags att buri publiceer na anna än emoistiskt gnäll på hisin bloggin..)

Tillrättavisning

  Jag som trodde att jag hade kontroll. Jag som tyckte att jag gjorde mitt bästa. Jag som var så säker på att jag inte behövde er.  

Jag avskyr min benägenhet att automatiskt ställa mig utanför gruppen, skapa distans mellan "dom" och "jag". Jag hatar att så många saker som borde vara roliga i mina ögon ser endera hotfulla eller löjliga ut. Jag förstår inte varför jag inte gillar deras fjantiga traditioner, ytligt kallprat eller äckliga
lära-känna-varandra-lekar. 

Min tutor upplyste mig igår om att jag håller på att hamna utanför gemenskapen i vår tutorgrupp eftersom jag inte orkat vara med på kvällsprogrammen som ordnats denna vecka.

Något som jag absolut inte ville höra, förstås. Det finns inget besvärligare för mig än när någon tjatar och försöker pressa in mig i ett sammanhang där jag inte trivs.

Ännu värre är det när denne någon har rätt.

Det är så det ska vara.

Minck har återvänt till brottsplatsen och allt är till synes som det ska vara. Hela sommaren har jag längtat hit, drömt mig hit, romantiserat varje ynka detalj jag kan komma ihåg från det gångna året. Satan i helvete vilket fåneri. 

Fantasierna överlever inte ens den långa, ensamma bilresan upp, och väl framme är min idé om jeppis som "staden där allt hände" totalt utrotad. Å fast ja hatar klyschor böri ja tänk på en sak: om kärlek e blind ha ja så säkert vari synskada sedan ja flytta ti hitche föhääda ställe. Husen står kvar och allt är som förr, bara mindre diffust. Och jag förundras över hur en sjuk förälskelse samt en intensiv och krävande vänskap kan förändra en hel stadsbild och göra tillvaron suddig från morgon till kväll.

Människorna jag saknat finns där och är lika fina som alltid. Jag har kul, besöker världens bästa after8, dricker allt för mycket kaffe och går på loppis.

Men. Allting är som det brukar, och den här gången tar äntligen mitt envisa tålamod slut. Jag lämnar dig kvar i staden där allt hände, och du står där som ett jävla fån och fattar ingenting och jag kör iväg som ett jävla fån och jag gråter och jag gråter och allt är precis som det ska vara.

Eftertanken.

"You were born awesome and awesome you shall always remain.
Eventhough life gives you pain, let it wash away like rain
and just remember baby, we were made to live life in the fast lane.
Like the king once said, it takes a fool to remain sane."
- Cookie -

statusrapport: he blir no bra.

Krav. Kravlös.

Stig upp i tid. Slut röik. Drick inte för mycket kaffe. Tvätt tändren. Kör som folk, kom i tid! Spara bensin. Spara pengar. Slut röik. Få aldri leidon. Klaga inte. Jobba tills du storknar. Var glad. Var duktig. Tänk på vikten. Minns att du alltid borde banta. Försök hjälpa till, gör mer än du orkar och mer än du vill. Lön för mödan - in på banken. Betala av skuld, betala av dåligt samvete. Tänk positivt. Tänk på andra. Slut gnäll, din lata snårong. Red ut oredan. Slut röik. Banta banta banta. Svara i telefon. Ha aldri leidon - var tacksam. Hata inte dom som är bättre än dig. De rår inte för att du är värdelös. Men va duktit, en studieplats på ÅA - å hur i helvete tänkt du klar av he? Ingenting du gör är tillräckligt. Låt mig vara ifred i så fall. Trodde du? Måste bli duktigare, måste bli smalare, snyggare, mindre pinsam. Ingenting du gör kommer nånsin va tillräckligt. Du föddes så.
Å slut röik förresten.

Ingen panik! allting på en gång.

I mitt nuvarande tillstånd har jag svårt för att föreställa mig hur allt ska orkas med innan maj är slut. Innan sommaren med sitt alldeles speciella svårmod tar över och det liksom är för sent igen. Bara det faktum att mitt lilla jeppisliv håller på att ta slut känns besvärligt och jag kan inte riktigt förstå vart allt försvann. 

Jag försöker tänka att jag åt- minstone nästan haft något att förlora i år, och vara lite sådär förnuftigt filosofiskt nöjd med det. Men helvete nee - no far ja härifrån som en förlorare ändå... Tyst, jävla åsna! Hursomhelst känns det som att jag har ett helt år av cirkus att smälta på bara ett par veckor. Orka med så mycket nostalgi? Jisses. 

Statusrapport: Nästan exakt tre veckor kvar till inträdesprov, hundratals sidor olästa, motivation obefintlig, "framtiden" på spel. 

Slutsats: dynjon å!

Dansa fastän hjärtat brister.

Fy helvete va he kan ta sjukt! 

Det river och sliter sönder ett stackars min(c)khjärta 

och jag trodde nog aldrig att det skulle bli så här besvärligt att mista en häst.

Faktum är att du varit mig kär 

(och det vägrar jag skämmas över)

Men he e ok, ja tenkt no klar av dehär å.
; )

Attaaaackkkk!

Vet ni om att ni förstör allt? Jag försöker, jag kämpar, slår pannan blodig mot väggen. Kanske dags att ge upp? Faktum är att Minck e trött på all jävla idioti som ni spyr upp. Alla sneda kommentarer, "misstag" och ursäkter som e lika satans ihåliga som ni själva är. Ett beslut har fattats mitt i all ilska: jag tänker inte jaga er längre. Lämna mig nu och jag kommer inte att försöka springa ikapp er. (det är värt ett försök i alla fall)

Jag tror inte längre på komplimanger. Vi spelar alla för att vinna - och jag tänker göra vad jag kan för att inte sluta som en bricka i ert jävla spel. Smicker och tjat om hur mycket jag betyder för er är bara ljud, ett irriterande läte som förlorar sin mening så fort det sägs högt. Så slösa ingen luft på icke behövande. Jag tar över nu, jag är van att andas på egen hand.

"Men du får ju inte ge upp, då förlorar du ju mig." Vet du en sak, sötnos? Jag misstänker att du redan tappat mig.

"Man tar va man får."

my plug in baby

crucifies my enemies

when i'm tired of giving

my plug in baby

in unbroken virgin realities

is tired of living.

sure honey, i'll be your plug in baby.

but remember: you break it, you fix it.

gör va du måst, men gör e me stil.

tack.

ny-minck.nu

Som alltid när jag inte är där jag borde vara blir jag inspirerad att göra, ordna och ställa till rätta. Jag tänker börja med min lägenhet hemma i peppis, allt ska slängas ut eller läggas på ett bättre ställe. Jag vill lappa kläder, sy fast knappar och tvätta lakan som varit smutsiga i månader. Jag vill köpa en tokfin taklampa till hallen, fylla kylskåpet med matnyttig mat och sluta röka inomhus.

När allt det är gjort är det min tur. Gymkortet jag investerat i ska äntligen få ett syfte och en mening med sin existens. Håret ska friseras (kanske borde också den röda färgen tvättas ur, den börjar kännas passé) och jag borde definitivt skjuta fler hål i mina öron. Dessutom borde nån gå till butik och inhandla nytt smink åt Minck. Eftersom kläderna redan är lappade och tvättade tänker jag klä mig fint varje dag och sluta med fula ovanor som "ja vakna opp idag igen å va überfeit så ja e så illa tvungen att ta på me na svart å heltäckand" å "ork smink se, he sir ändå föjävlit ut."

Sist men inte minst behöver jag röja undan lite skräp som klibbat fast på själva insidan, och jag känner liksom på mig att det kommer bli den besvärligaste uppgiften på listan. Jag måste leta mer och hitta fler fina saker, så önska mig lycka till.

Jättebra. Nu är allt spikat och planerat och nedskrivet. Det som saknas är en sponsor som kan finansiera mitt projekt, samt en energisk person som orkar genomföra alla punkter på min lista.

Duktig Minck. Jag lyckades nästan med ett positivt inlägg. Å nästan räknas där ja bor.

Go to bed dead.

Utdrag ur Mincks dagbok från januari.

"Min teori är följande: En människa som blivit sårad en gång för mycket lär sig att invänta den emotionella käftsmällen redan innan den kommer. För att få någon slags kontroll över situationen börjar hon provocera fram slaget. Då vet hon åtminstone när och framförallt varför. Varför hon inte längre är önskad, varför inte heller detta mänskliga möte var värt att satsa på. You have been weighed, you have been measured - and you have been found wanting. Jag har provat dig, men du passade inte. På så sätt får vi båda vad vi förtjänar, och orsakerna är klara. Du är en skitstövel, och om mina elaka kommentarer får bort det där flinet från ditt ansikte har jag åtminstone lyckats med något. Och jag får ett slag tillbaka, för att jag varit dum."

Sug på den du.

Here She Comes.

 
Detta är min syn på saken, sedd genom de enda ögon jag blivit tilldelad. 
De skrivelser som publiceras på denna försynta lilla blogg kommer säkerligen variera vad gäller såväl kvalitet som innehåll (precis som personen bakom dem), men om inget annat blir jag av med lite av allt det skräp som blockerar mitt hjärnflöde. Denna blogg är alltså i grunden ett självändamål. Eller som my darling Cookie så poetiskt uttryckte sig under en nattlig msn -konversation:  en liten lucka ti mickon head.

Bloggnamnet var ett självklart val, eftersom jag allt som oftast är cynisk och har en förkärlek för sarkastisk humor. Den här frasen har visat sig vara fruktansvärt användbar i mitt vardagliga liv - här e va ja syftar på!

Den som har tålamod att följa mig är verkligen värd ett lyft på hatten.