Jag kommer på mig själv med att ständigt och kontinuerligt ställa dem på rad, som en oändlig spellista som fortsätter på eget initiativ sedan jag väl tryckt på play. Pauserna, aktiviteterna som avleder tanken och uppmärksamheten från nuet, från den eviga oron och skuldkänslorna. En låt, ett tv-program, ett avsnitt house, en rökpaus, en matpaus, en bok, en handling att försvinna in i och låta verklighetens konturer blekna. Distraktionerna avlöser varandra, med undantag för de oundvikliga reklaminslagen som dånar ut i stora högtalare och tvingar mig tillbaka till det som är, det som finns och det jag inte orkar tänka på. Staden jag lämnat, provet jag skrivit, framtiden som jag inte kan hantera, ensamheten som kväver mig, tusen och åter tusen saker som står på fel plats, i fel tid, i fel dimension. Livet som borde vara det som händer mellan pauserna, men som istället är det jag motvilligt tar itu med. Jag kommer på mig själv med att längta efter en dag då jag inte behöver vakna, inte behöver finnas alls. En verklig paus. Sen ska jag göra allt, vara allt. Men som alltid: inte just nu.
