¡Viva la Revolución!

En vis, men lite cynisk vän varnade mig en gång för att man aldrig kan flytta ifrån sig själv. Och det är sant. Dina problem följer med dig vart du än går, hur långt bort du än flyttar.

En annan vän höll dock ett väldigt klarsynt och uppmuntrande pep talk en gång när jag i tonåren satt och beklagade mig över livets allmänna jävlighet. Han vågade inte lova att mitt liv skulle bli bättre med tiden, men en sak kunde han lova: att det kommer bli annorlunda. Och det låter ju nästan lite spännande?

På tal om förändring. Nu har jag beslutat mig för att med våld försöka besegra mina självdestruktiva levnadsvanor. Hur gå till väga? Jo, jag tänkte att jag skulle attackera en ovana i taget och inte ge mig förrän den är neutraliserad och ute ur systemet en gång för alla. Jag börjar i liten skala ( just nu koncentrerar jag mig på att begränsa mitt koffein-intag som skjutit i höjden över sommaren) och arbetar mig uppåt mot svårare utmaningar.

Till sist ett boktips! Man blir på så äckligt muntert humör av dessa böcker att det är rent löjligt. Mark Levengood hjärntvättar en med livslust och tvingar en att fnissa högt på bussen. Minck likes.

Socialt underbar(n)

jag ryser av obehag när jag hör någon närma sig bakom min rygg. 

jag har så många gånger önskat att jag var osynlig, genomskinlig, totalt tomrum att det nästan förvånar mig att jag fortfarande finns kvar här bland er.

ni, andra människor, som skrämmer mig till tystnad och som får mig att hata mig själv och hela världen ibland. hela veckan har gått åt till ångest inför att behöva gå ut ensam. medicinen hjälper tydligen inte och humöret går från sämre till sämst när jag går till skolan.

jag sätter mig längst fram, som om jag förväntar mig att läraren ska kunna skydda mig från de andra barnen. som om jag fortfarande gick på lågstadiet och med gråten i halsen väntade på att rasten ska ta slut. varför hålla tillbaka?

jag vill bara gråta och skrika och slå sönder alla stirrande människor.

jag vill bara hem.

"Löv is in the air."

"Löv is in the air"

På tal om pon&zi! 

Jag råkade snubbla över en riktigt trevlig liten konstutställning för någon månad sedan när jag besökte Närpes bibliotek med mammsen.

Jag blev mäkta imponerad, främst för att jag så sällan tycker konst och speciellt målningar är särskilt imponerande. Sanna Ek 
heter konstnären som gjorde mig så själaglad med sina löv och luftballonger.

Så - besök http://sannaek.se/ för fler mysigheter.

Ett tips bare.

(tyckt he va så dags att buri publiceer na anna än emoistiskt gnäll på hisin bloggin..)

Tillrättavisning

  Jag som trodde att jag hade kontroll. Jag som tyckte att jag gjorde mitt bästa. Jag som var så säker på att jag inte behövde er.  

Jag avskyr min benägenhet att automatiskt ställa mig utanför gruppen, skapa distans mellan "dom" och "jag". Jag hatar att så många saker som borde vara roliga i mina ögon ser endera hotfulla eller löjliga ut. Jag förstår inte varför jag inte gillar deras fjantiga traditioner, ytligt kallprat eller äckliga
lära-känna-varandra-lekar. 

Min tutor upplyste mig igår om att jag håller på att hamna utanför gemenskapen i vår tutorgrupp eftersom jag inte orkat vara med på kvällsprogrammen som ordnats denna vecka.

Något som jag absolut inte ville höra, förstås. Det finns inget besvärligare för mig än när någon tjatar och försöker pressa in mig i ett sammanhang där jag inte trivs.

Ännu värre är det när denne någon har rätt.