Distraktioner.

Jag kommer på mig själv med att ständigt och kontinuerligt ställa dem på rad, som en oändlig spellista som fortsätter på eget initiativ sedan jag väl tryckt på play. Pauserna, aktiviteterna som avleder tanken och uppmärksamheten från nuet, från den eviga oron och skuldkänslorna. En låt, ett tv-program, ett avsnitt house, en rökpaus, en matpaus, en bok, en handling att försvinna in i och låta verklighetens konturer blekna. Distraktionerna avlöser varandra, med undantag för de oundvikliga reklaminslagen som dånar ut i stora högtalare och tvingar mig tillbaka till det som är, det som finns och det jag inte orkar tänka på. Staden jag lämnat, provet jag skrivit, framtiden som jag inte kan hantera, ensamheten som kväver mig, tusen och åter tusen saker som står på fel plats, i fel tid, i fel dimension. Livet som borde vara det som händer mellan pauserna, men som istället är det jag motvilligt tar itu med. Jag kommer på mig själv med att längta efter en dag då jag inte behöver vakna, inte behöver finnas alls. En verklig paus. Sen ska jag göra allt, vara allt. Men som alltid: inte just nu.

Tillvänjning

Att låta tiden passera har blivit rutin, en vanesak, ett sätt att acceptera att en hållbar tillvaro inte känns. Det är så jag säger det när du frågar. Den här tiden känns ingenstans, lämnar inga märken, bryter inga banor. Den är ingenting annat än ännu en fördrivning som snart ska läggas till handlingarna. Självmant inpiskad i en ny regim har jag övergett mitt sätt att ta två steg bakåt för varje framsteg. Bedövad och själlös, så skenbart smärtfri. Svagare kan ingen vara.

Wreck this journal - vill ha vill ha vill ha vill ha!

 JÄKLARRR vilken fruktansvärt inspirerande idé! En dagbok/skissbok/scrapbook som e gjord enkom för att bli misshandla och fullklottra me random nonsens. Den ska jag så ha.

Denna dagen, ett liv

På Åbo Stadsbiblioteks café Sirius omsluts jag alltid av en sådan varm, hoppfull stämning. 

Två damer som uppnått respektingivande ålder lutar sig framåt över det lilla cafébordet som skiljer dem åt, förtroligt viskande och fnissande. Den ena damen visar sin vän ett fotografi på sin mobiltelefon, och de båda damerna ler mot den lilla rutan och konstaterar: det var verligen en söt unge! När kaffet är uppdrucket kläs pälsjackor, mössor och halsdukar på med viss möda, innan vännerna greppar sina kryckor och rollatorer och börjar ta sig mot utgången.

En ung familj med två småknytt till barn sitter vid ett annat bord. Barnvagnarna tornar upp sig som hinder på vägen för de övriga cafébesökarna. Mamman håller ett litet, älskat underverk i sin famn, medan hon med sin fria hand lyfter en mugg med rykande hett innehåll till munnen. Parets andra småbarn underhåller caféts gäster, springer, ramlar, skrattar, busar - allt under sin pappas vakande öga. Han ler mot sin lilla skyddsling med all kärlek i världen.

Två flickor av, gissningsvis, italiensk nationalitet tar plats vid bordet invid mitt. Deras för mig obegripliga språk flyter ut i cafét och gör stämningen hektisk. Ett tyskt par äter lunch lite längre bort, deras lågmälda språk en aning mer gripbart och bekant. 

En purfinsk gubbe som vill låna en cigarett, en vän som bjuder på en grön Chesterfield. En flicka som inte ser längre än den skärm hon har framför sig, ett finlandssvenskt par försjunkna i vad jag föreställer mig vara djupt intellektuella, kulturella diskussioner. 

Och så jag, mitt i vimlet, med min dyra kaffekopp som inspiration och ursäkt för att ta en paus från hemtenten. Det finns så många andra situationer jag hellre befunnit mig i, men just nu får det räcka med en kaffekopp och en hel värld.

Oberoende

Inspiration är ordet dessa dagar. 

Jag är så satans redo för en förändring. Rök- friheten kommer inte vara för alltid (jag saknar det alltför mycket för att våga göra några sådana löften), men den är mitt eget, privata styrkeprov. 

Ett kvitto på uthållighet, en egenskap jag ofta beundrat hos andra. 

Och så var det ju det här med oberoende,

en fix idé som för tillfället leker med min fantasi. 

Jag vill inte vara en av miljoner 

karaktärslösa, principlösa, samvetslösa. 

Höga ord från hög häst, javisst...

År 2012 måste bli bättre.