Att låta tiden passera har blivit rutin, en vanesak, ett sätt att acceptera att en hållbar tillvaro inte känns. Det är så jag säger det när du frågar. Den här tiden känns ingenstans, lämnar inga märken, bryter inga banor. Den är ingenting annat än ännu en fördrivning som snart ska läggas till handlingarna. Självmant inpiskad i en ny regim har jag övergett mitt sätt att ta två steg bakåt för varje framsteg. Bedövad och själlös, så skenbart smärtfri. Svagare kan ingen vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar