"Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva? Observera min formulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden."
-Ann Heberlein
Det här är ett ämne jag en gång diskuterat med en vän, efter att vi båda läst Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag minns att vi tyckte boken var rätt så meningslös, bara en massa gnäll från pärm till pärm. Men just den här frågan stannade kvar hos mig.
Jag har aldrig tidigare känt att det inte skulle finnas hjälp. Att jag inte skulle ha någon i hela världen att prata med om det som är svårast. Om att inte orka, inte vilja, att inte ens kunna tvinga sig själv till att göra ett försök. Det finns inga ord för den här känslan, ingenting konkret som går att visa upp. Bara en flicka som ringer till sin mamma och gråter ut för att sedan ångra sig för att hon utsatt någon så snäll för något så fult. Jag vill inte att någon ska behöva oroa sig, speciellt inte mamma. Kanske det är anledningen till att jag känner något brista inuti mig när hon säger att jag är den viktigaste personen i hennes liv. Pressen blir för stor, samvetet tar över och mitt hjärta sprängs i bitar. Jag hatar mig själv för att jag inte är den jag kunde och borde ha blivit.
Jag har aldrig tidigare känt att det inte skulle finnas hjälp. Jag har aldrig förr tvivlat på att det finns en framtid och att jag måste stanna kvar i väntan på att det blir bättre. Jag har aldrig förr känt att ingen går att lita på. Jag har aldrig tidigare varit så här jävla låg.
