Jag som trodde att jag hade kontroll. Jag som tyckte att jag gjorde mitt bästa. Jag som var så säker på att jag inte behövde er.
Jag avskyr min benägenhet att automatiskt ställa mig utanför gruppen, skapa distans mellan "dom" och "jag". Jag hatar att så många saker som borde vara roliga i mina ögon ser endera hotfulla eller löjliga ut. Jag förstår inte varför jag inte gillar deras fjantiga traditioner, ytligt kallprat eller äckligalära-känna-varandra-lekar.
Min tutor upplyste mig igår om att jag håller på att hamna utanför gemenskapen i vår tutorgrupp eftersom jag inte orkat vara med på kvällsprogrammen som ordnats denna vecka.
Något som jag absolut inte ville höra, förstås. Det finns inget besvärligare för mig än när någon tjatar och försöker pressa in mig i ett sammanhang där jag inte trivs.
Ännu värre är det när denne någon har rätt.
sen kan jag kanske tycka att om man hamnar utanför gemenskapen redan efter att inte ha orkat vara hypersocial i endast en ynka vecka så e de lite bedrövligt..fast de e väl de som e studielivet, att alltid vara hypersocial och kreativ och rolig och med på allt och hitta på massa galenskap och supa sig full i 5 år för att sen inte komma ihåg något annat av studierna än dagen-efter-fyllorna och skrubbsåren på knäna..
SvaraRaderaäh..va vet ja ;)
hej föresten fina du!
här kommer visdoms ord av gamla jag:
SvaraRaderatu ska uppofer de sjölv första tidin å värkligen kämp fö att kom me i gemenskapin, hu jäklåt he ens känns.. he je betär än att ånger de domde 5 åren framåt då di star å skådar på som åskadar å sku vila va me å he je fösejnt.. :/ tu je ju super trevli så go show them! :)