Wreck this journal - vill ha vill ha vill ha vill ha!

 JÄKLARRR vilken fruktansvärt inspirerande idé! En dagbok/skissbok/scrapbook som e gjord enkom för att bli misshandla och fullklottra me random nonsens. Den ska jag så ha.

Denna dagen, ett liv

På Åbo Stadsbiblioteks café Sirius omsluts jag alltid av en sådan varm, hoppfull stämning. 

Två damer som uppnått respektingivande ålder lutar sig framåt över det lilla cafébordet som skiljer dem åt, förtroligt viskande och fnissande. Den ena damen visar sin vän ett fotografi på sin mobiltelefon, och de båda damerna ler mot den lilla rutan och konstaterar: det var verligen en söt unge! När kaffet är uppdrucket kläs pälsjackor, mössor och halsdukar på med viss möda, innan vännerna greppar sina kryckor och rollatorer och börjar ta sig mot utgången.

En ung familj med två småknytt till barn sitter vid ett annat bord. Barnvagnarna tornar upp sig som hinder på vägen för de övriga cafébesökarna. Mamman håller ett litet, älskat underverk i sin famn, medan hon med sin fria hand lyfter en mugg med rykande hett innehåll till munnen. Parets andra småbarn underhåller caféts gäster, springer, ramlar, skrattar, busar - allt under sin pappas vakande öga. Han ler mot sin lilla skyddsling med all kärlek i världen.

Två flickor av, gissningsvis, italiensk nationalitet tar plats vid bordet invid mitt. Deras för mig obegripliga språk flyter ut i cafét och gör stämningen hektisk. Ett tyskt par äter lunch lite längre bort, deras lågmälda språk en aning mer gripbart och bekant. 

En purfinsk gubbe som vill låna en cigarett, en vän som bjuder på en grön Chesterfield. En flicka som inte ser längre än den skärm hon har framför sig, ett finlandssvenskt par försjunkna i vad jag föreställer mig vara djupt intellektuella, kulturella diskussioner. 

Och så jag, mitt i vimlet, med min dyra kaffekopp som inspiration och ursäkt för att ta en paus från hemtenten. Det finns så många andra situationer jag hellre befunnit mig i, men just nu får det räcka med en kaffekopp och en hel värld.

Oberoende

Inspiration är ordet dessa dagar. 

Jag är så satans redo för en förändring. Rök- friheten kommer inte vara för alltid (jag saknar det alltför mycket för att våga göra några sådana löften), men den är mitt eget, privata styrkeprov. 

Ett kvitto på uthållighet, en egenskap jag ofta beundrat hos andra. 

Och så var det ju det här med oberoende,

en fix idé som för tillfället leker med min fantasi. 

Jag vill inte vara en av miljoner 

karaktärslösa, principlösa, samvetslösa. 

Höga ord från hög häst, javisst...

År 2012 måste bli bättre. 

Utrensning

Stormen kom, och den flyktiga julkänsla som legat som pudersnö över bygden tillintetgjordes i blåsten. Trädens rötter gav vika och lade sig lydigt ner på de ställen vinden befallde. Plötsligt fick människorna nöja sig med stearinljus, kaffe kokat på vedspis och värst av allt; en helgdag utan TV och internet. Hemma levde vi ficklampsliv och hade vettlöst tråkigt i tystnaden och mörkret. Efter ett nattligt besök på lappfjärds pensionärshem fick man dock perspektiv på "lidandet". Hela radhusområdet med dess åldersstigna invånare hade blivit avskärmade, avskurna från alla moderna bekvämligheter. Min egen morfar låg på golvet. Han hade trevat i beckmörkret, ramlat, slagit huvudet i dörrkarmen och sedan inte haft krafter att ta sig upp. Ambulans med kompispersonal tillkallades, och nittifemåringen hjälptes på fötter och sedan till vasa för kontroll. Ännu en gång imponeras jag av min mamma, som hanterade situationen med lugn rationalitet. Själv kände jag mig som en statist i en skräckfilm bland allt blod och mörker.

I teorin tycker jag om konceptet storm. I praktiken är det givetvis inte lika romantiskt. En jävligt oredig, besvärlig situation som kommer och gör den verklighet vi tar för given otillräknelig. Något som skakar om, river ner, skapar utrymme för nya saker... Utvärdering, omvärdering - utrensning. Det är vad jag borde ägna mig åt nu i årsskiftet. Så här kan det inte gärna fortsätta. Min lägenhet, mina studier - min kropp, min själ, det mesta är i oskick. Sällan har jag känt sådant missnöje. Nu återstår bara en rejäl jävla spark i ändan och en våldsam krag-tagning.

Skrrrrriiiiiiiik*

Aldrig synlig, aldrig gripbar, men alltid märkbar och omslutande.

Som om lägenheten tagits över av onda andar som inte låter mig andas ifred. De bor i hörnen under taket som kameror som ser och dokumenterar alla mina misstag. Som om de samlar bevis som i framtiden kommer användas emot mig - döma mig, fälla mig. 

Utomhus är det farligt, inomhus obehagligt. 

Enda riktiga ljuspunkten i min patetiska tillvaro är lilla Knytt, my very own dammråtta. Hoppas han inte märker av stämningen, hoppas han inte påverkas av min tobakshosta och min rädsla för allt och alla.

Ja ska bli mamma.

 

Idag slant e visst till lite i höve. 

Ja strosa runt på loppis, minding my own business bare... 

Åså får ja syn på ett terrarium för gnagare inklusive matskålar och en jättesöt liten transportbur - å allt för 10 euro! Vilken fantastisk deal tänker jag. 

Så nu måst ja tydligen skaff en hamster. Imåron. 

Damn mig och min svaghet för små, pälsklädda ting!

Alienation

"Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva? Observera min for­mulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden."

                                                                                                                                           -Ann Heberlein 

Det här är ett ämne jag en gång diskuterat med en vän, efter att vi båda läst Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag minns att vi tyckte boken var rätt så meningslös, bara en massa gnäll från pärm till pärm. Men just den här frågan stannade kvar hos mig. 

Jag har aldrig tidigare känt att det inte skulle finnas hjälp. Att jag inte skulle ha någon i hela världen att prata med om det som är svårast. Om att inte orka, inte vilja, att inte ens kunna tvinga sig själv till att göra ett försök. Det finns inga ord för den här känslan, ingenting konkret som går att visa upp. Bara en flicka som ringer till sin mamma och gråter ut för att sedan ångra sig för att hon utsatt någon så snäll för något så fult. Jag vill inte att någon ska behöva oroa sig, speciellt inte mamma. Kanske det är anledningen till att jag känner något brista inuti mig när hon säger att jag är den viktigaste personen i hennes liv. Pressen blir för stor, samvetet tar över och mitt hjärta sprängs i bitar. Jag hatar mig själv för att jag inte är den jag kunde och borde ha blivit.

Jag har aldrig tidigare känt att det inte skulle finnas hjälp. Jag har aldrig förr tvivlat på att det finns en framtid och att jag måste stanna kvar i väntan på att det blir bättre. Jag har aldrig förr känt att ingen går att lita på. Jag har aldrig tidigare varit så här jävla låg.