Minck har återvänt till brottsplatsen och allt är till synes som det ska vara. Hela sommaren har jag längtat hit, drömt mig hit, romantiserat varje ynka detalj jag kan komma ihåg från det gångna året. Satan i helvete vilket fåneri.
Fantasierna överlever inte ens den långa, ensamma bilresan upp, och väl framme är min idé om jeppis som "staden där allt hände" totalt utrotad. Å fast ja hatar klyschor böri ja tänk på en sak: om kärlek e blind ha ja så säkert vari synskada sedan ja flytta ti hitche föhääda ställe. Husen står kvar och allt är som förr, bara mindre diffust. Och jag förundras över hur en sjuk förälskelse samt en intensiv och krävande vänskap kan förändra en hel stadsbild och göra tillvaron suddig från morgon till kväll.
Människorna jag saknat finns där och är lika fina som alltid. Jag har kul, besöker världens bästa after8, dricker allt för mycket kaffe och går på loppis.
Men. Allting är som det brukar, och den här gången tar äntligen mitt envisa tålamod slut. Jag lämnar dig kvar i staden där allt hände, och du står där som ett jävla fån och fattar ingenting och jag kör iväg som ett jävla fån och jag gråter och jag gråter och allt är precis som det ska vara.

