Ja ska bli mamma.

 

Idag slant e visst till lite i höve. 

Ja strosa runt på loppis, minding my own business bare... 

Åså får ja syn på ett terrarium för gnagare inklusive matskålar och en jättesöt liten transportbur - å allt för 10 euro! Vilken fantastisk deal tänker jag. 

Så nu måst ja tydligen skaff en hamster. Imåron. 

Damn mig och min svaghet för små, pälsklädda ting!

Alienation

"Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva? Observera min for­mulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden."

                                                                                                                                           -Ann Heberlein 

Det här är ett ämne jag en gång diskuterat med en vän, efter att vi båda läst Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag minns att vi tyckte boken var rätt så meningslös, bara en massa gnäll från pärm till pärm. Men just den här frågan stannade kvar hos mig. 

Jag har aldrig tidigare känt att det inte skulle finnas hjälp. Att jag inte skulle ha någon i hela världen att prata med om det som är svårast. Om att inte orka, inte vilja, att inte ens kunna tvinga sig själv till att göra ett försök. Det finns inga ord för den här känslan, ingenting konkret som går att visa upp. Bara en flicka som ringer till sin mamma och gråter ut för att sedan ångra sig för att hon utsatt någon så snäll för något så fult. Jag vill inte att någon ska behöva oroa sig, speciellt inte mamma. Kanske det är anledningen till att jag känner något brista inuti mig när hon säger att jag är den viktigaste personen i hennes liv. Pressen blir för stor, samvetet tar över och mitt hjärta sprängs i bitar. Jag hatar mig själv för att jag inte är den jag kunde och borde ha blivit.

Jag har aldrig tidigare känt att det inte skulle finnas hjälp. Jag har aldrig förr tvivlat på att det finns en framtid och att jag måste stanna kvar i väntan på att det blir bättre. Jag har aldrig förr känt att ingen går att lita på. Jag har aldrig tidigare varit så här jävla låg. 

Neverending Story

Min skugga jagar mig genom huset, följer mig till nästa rum och nästa. Tvingar mig att röra mig snabbare över golvet, att försöka undvika väggarna som lutar inåt och hotar krossa mig om jag inte hinner undan. Luften blir tät, som om jag rörde mig genom sand.
Jag försöker, men det blir för svårt. Det finns för många saker, för många papper med text, för många men, och, därför i en mening. Ingen början inget slut, bara ett oändligt flöde som just jag är dömd att sortera.
Jag hörde vad ni sa om att vi alla är ensamma, men önskar ändå att någon kunde hjälpa mig. Att lägga på hög, gömma i lådor, oskadliggöra, kasta in i elden om vi har tur. Jag vill se det brinna.

The Knitting Society

Idag, söndag, skrevs ett stycke nutidshistoria då vår nystartade stick- klubb hade sitt första möte. Kanske det inte blev riktigt som vi hade tänkt oss, eftersom endast två och en halv medlem var närvarande (resten var sjuka eller på annat sätt förhindrade), men men... ytterst trevlig stämning, kladdkaka och tantskvaller blev det i alla fall. Påbörjade en liten mysse. 

Statusrapport: MYS!

Snor & Alpackor.

Tre dagars total isolering från omvärlden är nog inte hälsosam för någon. Feber, snuva (don't get me started on the SNOR), hosta och en hals full med taggtråd är nog ännu värre för hälsan, misstänker jag. Jag håller på att självdö av social deprivation. Det visar sig att jag inte alls är något mysigt sällskap om man är tvungen att intensivumgås med mig på det här viset - jag är ganska besvärlig att ha att göra med faktiskt. Om jag får säga det själv. Skulle gärna byta umgängeskrets för en dag eller två.

Så, hundratusentals näsdukar, ett länsat kyskåp och 52 självdestruktiva tankar senare börjar det äntligen bli bättre. Febern har lyst med sin frånvaro nu på eftermiddagen och nu börjar nästa fas; angsten över att min 2do-lista bara blir längre och mer brådskande ju längre jag ligger och snorar ner sängen och glor på Gilmore Girls... MEN! Nu har jag äntligen klurat ut vad som saknas i mitt liv. Jag har övertygat mig själv om att det här med universitet och en "lysande framtid" inte alls är något för mig. Det är så uppenbart! I was blind, but now I see liksom. Så nu tänker jag kasta alla akademiska planer åt helvete och bli alpacka/llama-uppfödare istället. Makes sense? I think so.

¡Viva la Revolución!

En vis, men lite cynisk vän varnade mig en gång för att man aldrig kan flytta ifrån sig själv. Och det är sant. Dina problem följer med dig vart du än går, hur långt bort du än flyttar.

En annan vän höll dock ett väldigt klarsynt och uppmuntrande pep talk en gång när jag i tonåren satt och beklagade mig över livets allmänna jävlighet. Han vågade inte lova att mitt liv skulle bli bättre med tiden, men en sak kunde han lova: att det kommer bli annorlunda. Och det låter ju nästan lite spännande?

På tal om förändring. Nu har jag beslutat mig för att med våld försöka besegra mina självdestruktiva levnadsvanor. Hur gå till väga? Jo, jag tänkte att jag skulle attackera en ovana i taget och inte ge mig förrän den är neutraliserad och ute ur systemet en gång för alla. Jag börjar i liten skala ( just nu koncentrerar jag mig på att begränsa mitt koffein-intag som skjutit i höjden över sommaren) och arbetar mig uppåt mot svårare utmaningar.

Till sist ett boktips! Man blir på så äckligt muntert humör av dessa böcker att det är rent löjligt. Mark Levengood hjärntvättar en med livslust och tvingar en att fnissa högt på bussen. Minck likes.

Socialt underbar(n)

jag ryser av obehag när jag hör någon närma sig bakom min rygg. 

jag har så många gånger önskat att jag var osynlig, genomskinlig, totalt tomrum att det nästan förvånar mig att jag fortfarande finns kvar här bland er.

ni, andra människor, som skrämmer mig till tystnad och som får mig att hata mig själv och hela världen ibland. hela veckan har gått åt till ångest inför att behöva gå ut ensam. medicinen hjälper tydligen inte och humöret går från sämre till sämst när jag går till skolan.

jag sätter mig längst fram, som om jag förväntar mig att läraren ska kunna skydda mig från de andra barnen. som om jag fortfarande gick på lågstadiet och med gråten i halsen väntade på att rasten ska ta slut. varför hålla tillbaka?

jag vill bara gråta och skrika och slå sönder alla stirrande människor.

jag vill bara hem.