Utrensning

Stormen kom, och den flyktiga julkänsla som legat som pudersnö över bygden tillintetgjordes i blåsten. Trädens rötter gav vika och lade sig lydigt ner på de ställen vinden befallde. Plötsligt fick människorna nöja sig med stearinljus, kaffe kokat på vedspis och värst av allt; en helgdag utan TV och internet. Hemma levde vi ficklampsliv och hade vettlöst tråkigt i tystnaden och mörkret. Efter ett nattligt besök på lappfjärds pensionärshem fick man dock perspektiv på "lidandet". Hela radhusområdet med dess åldersstigna invånare hade blivit avskärmade, avskurna från alla moderna bekvämligheter. Min egen morfar låg på golvet. Han hade trevat i beckmörkret, ramlat, slagit huvudet i dörrkarmen och sedan inte haft krafter att ta sig upp. Ambulans med kompispersonal tillkallades, och nittifemåringen hjälptes på fötter och sedan till vasa för kontroll. Ännu en gång imponeras jag av min mamma, som hanterade situationen med lugn rationalitet. Själv kände jag mig som en statist i en skräckfilm bland allt blod och mörker.

I teorin tycker jag om konceptet storm. I praktiken är det givetvis inte lika romantiskt. En jävligt oredig, besvärlig situation som kommer och gör den verklighet vi tar för given otillräknelig. Något som skakar om, river ner, skapar utrymme för nya saker... Utvärdering, omvärdering - utrensning. Det är vad jag borde ägna mig åt nu i årsskiftet. Så här kan det inte gärna fortsätta. Min lägenhet, mina studier - min kropp, min själ, det mesta är i oskick. Sällan har jag känt sådant missnöje. Nu återstår bara en rejäl jävla spark i ändan och en våldsam krag-tagning.

Skrrrrriiiiiiiik*

Aldrig synlig, aldrig gripbar, men alltid märkbar och omslutande.

Som om lägenheten tagits över av onda andar som inte låter mig andas ifred. De bor i hörnen under taket som kameror som ser och dokumenterar alla mina misstag. Som om de samlar bevis som i framtiden kommer användas emot mig - döma mig, fälla mig. 

Utomhus är det farligt, inomhus obehagligt. 

Enda riktiga ljuspunkten i min patetiska tillvaro är lilla Knytt, my very own dammråtta. Hoppas han inte märker av stämningen, hoppas han inte påverkas av min tobakshosta och min rädsla för allt och alla.

Ja ska bli mamma.

 

Idag slant e visst till lite i höve. 

Ja strosa runt på loppis, minding my own business bare... 

Åså får ja syn på ett terrarium för gnagare inklusive matskålar och en jättesöt liten transportbur - å allt för 10 euro! Vilken fantastisk deal tänker jag. 

Så nu måst ja tydligen skaff en hamster. Imåron. 

Damn mig och min svaghet för små, pälsklädda ting!

Alienation

"Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva? Observera min for­mulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden."

                                                                                                                                           -Ann Heberlein 

Det här är ett ämne jag en gång diskuterat med en vän, efter att vi båda läst Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag minns att vi tyckte boken var rätt så meningslös, bara en massa gnäll från pärm till pärm. Men just den här frågan stannade kvar hos mig. 

Jag har aldrig tidigare känt att det inte skulle finnas hjälp. Att jag inte skulle ha någon i hela världen att prata med om det som är svårast. Om att inte orka, inte vilja, att inte ens kunna tvinga sig själv till att göra ett försök. Det finns inga ord för den här känslan, ingenting konkret som går att visa upp. Bara en flicka som ringer till sin mamma och gråter ut för att sedan ångra sig för att hon utsatt någon så snäll för något så fult. Jag vill inte att någon ska behöva oroa sig, speciellt inte mamma. Kanske det är anledningen till att jag känner något brista inuti mig när hon säger att jag är den viktigaste personen i hennes liv. Pressen blir för stor, samvetet tar över och mitt hjärta sprängs i bitar. Jag hatar mig själv för att jag inte är den jag kunde och borde ha blivit.

Jag har aldrig tidigare känt att det inte skulle finnas hjälp. Jag har aldrig förr tvivlat på att det finns en framtid och att jag måste stanna kvar i väntan på att det blir bättre. Jag har aldrig förr känt att ingen går att lita på. Jag har aldrig tidigare varit så här jävla låg. 

Neverending Story

Min skugga jagar mig genom huset, följer mig till nästa rum och nästa. Tvingar mig att röra mig snabbare över golvet, att försöka undvika väggarna som lutar inåt och hotar krossa mig om jag inte hinner undan. Luften blir tät, som om jag rörde mig genom sand.
Jag försöker, men det blir för svårt. Det finns för många saker, för många papper med text, för många men, och, därför i en mening. Ingen början inget slut, bara ett oändligt flöde som just jag är dömd att sortera.
Jag hörde vad ni sa om att vi alla är ensamma, men önskar ändå att någon kunde hjälpa mig. Att lägga på hög, gömma i lådor, oskadliggöra, kasta in i elden om vi har tur. Jag vill se det brinna.

The Knitting Society

Idag, söndag, skrevs ett stycke nutidshistoria då vår nystartade stick- klubb hade sitt första möte. Kanske det inte blev riktigt som vi hade tänkt oss, eftersom endast två och en halv medlem var närvarande (resten var sjuka eller på annat sätt förhindrade), men men... ytterst trevlig stämning, kladdkaka och tantskvaller blev det i alla fall. Påbörjade en liten mysse. 

Statusrapport: MYS!

Snor & Alpackor.

Tre dagars total isolering från omvärlden är nog inte hälsosam för någon. Feber, snuva (don't get me started on the SNOR), hosta och en hals full med taggtråd är nog ännu värre för hälsan, misstänker jag. Jag håller på att självdö av social deprivation. Det visar sig att jag inte alls är något mysigt sällskap om man är tvungen att intensivumgås med mig på det här viset - jag är ganska besvärlig att ha att göra med faktiskt. Om jag får säga det själv. Skulle gärna byta umgängeskrets för en dag eller två.

Så, hundratusentals näsdukar, ett länsat kyskåp och 52 självdestruktiva tankar senare börjar det äntligen bli bättre. Febern har lyst med sin frånvaro nu på eftermiddagen och nu börjar nästa fas; angsten över att min 2do-lista bara blir längre och mer brådskande ju längre jag ligger och snorar ner sängen och glor på Gilmore Girls... MEN! Nu har jag äntligen klurat ut vad som saknas i mitt liv. Jag har övertygat mig själv om att det här med universitet och en "lysande framtid" inte alls är något för mig. Det är så uppenbart! I was blind, but now I see liksom. Så nu tänker jag kasta alla akademiska planer åt helvete och bli alpacka/llama-uppfödare istället. Makes sense? I think so.