Tillrättavisning

  Jag som trodde att jag hade kontroll. Jag som tyckte att jag gjorde mitt bästa. Jag som var så säker på att jag inte behövde er.  

Jag avskyr min benägenhet att automatiskt ställa mig utanför gruppen, skapa distans mellan "dom" och "jag". Jag hatar att så många saker som borde vara roliga i mina ögon ser endera hotfulla eller löjliga ut. Jag förstår inte varför jag inte gillar deras fjantiga traditioner, ytligt kallprat eller äckliga
lära-känna-varandra-lekar. 

Min tutor upplyste mig igår om att jag håller på att hamna utanför gemenskapen i vår tutorgrupp eftersom jag inte orkat vara med på kvällsprogrammen som ordnats denna vecka.

Något som jag absolut inte ville höra, förstås. Det finns inget besvärligare för mig än när någon tjatar och försöker pressa in mig i ett sammanhang där jag inte trivs.

Ännu värre är det när denne någon har rätt.

Det är så det ska vara.

Minck har återvänt till brottsplatsen och allt är till synes som det ska vara. Hela sommaren har jag längtat hit, drömt mig hit, romantiserat varje ynka detalj jag kan komma ihåg från det gångna året. Satan i helvete vilket fåneri. 

Fantasierna överlever inte ens den långa, ensamma bilresan upp, och väl framme är min idé om jeppis som "staden där allt hände" totalt utrotad. Å fast ja hatar klyschor böri ja tänk på en sak: om kärlek e blind ha ja så säkert vari synskada sedan ja flytta ti hitche föhääda ställe. Husen står kvar och allt är som förr, bara mindre diffust. Och jag förundras över hur en sjuk förälskelse samt en intensiv och krävande vänskap kan förändra en hel stadsbild och göra tillvaron suddig från morgon till kväll.

Människorna jag saknat finns där och är lika fina som alltid. Jag har kul, besöker världens bästa after8, dricker allt för mycket kaffe och går på loppis.

Men. Allting är som det brukar, och den här gången tar äntligen mitt envisa tålamod slut. Jag lämnar dig kvar i staden där allt hände, och du står där som ett jävla fån och fattar ingenting och jag kör iväg som ett jävla fån och jag gråter och jag gråter och allt är precis som det ska vara.

Eftertanken.

"You were born awesome and awesome you shall always remain.
Eventhough life gives you pain, let it wash away like rain
and just remember baby, we were made to live life in the fast lane.
Like the king once said, it takes a fool to remain sane."
- Cookie -

statusrapport: he blir no bra.

Krav. Kravlös.

Stig upp i tid. Slut röik. Drick inte för mycket kaffe. Tvätt tändren. Kör som folk, kom i tid! Spara bensin. Spara pengar. Slut röik. Få aldri leidon. Klaga inte. Jobba tills du storknar. Var glad. Var duktig. Tänk på vikten. Minns att du alltid borde banta. Försök hjälpa till, gör mer än du orkar och mer än du vill. Lön för mödan - in på banken. Betala av skuld, betala av dåligt samvete. Tänk positivt. Tänk på andra. Slut gnäll, din lata snårong. Red ut oredan. Slut röik. Banta banta banta. Svara i telefon. Ha aldri leidon - var tacksam. Hata inte dom som är bättre än dig. De rår inte för att du är värdelös. Men va duktit, en studieplats på ÅA - å hur i helvete tänkt du klar av he? Ingenting du gör är tillräckligt. Låt mig vara ifred i så fall. Trodde du? Måste bli duktigare, måste bli smalare, snyggare, mindre pinsam. Ingenting du gör kommer nånsin va tillräckligt. Du föddes så.
Å slut röik förresten.

Ingen panik! allting på en gång.

I mitt nuvarande tillstånd har jag svårt för att föreställa mig hur allt ska orkas med innan maj är slut. Innan sommaren med sitt alldeles speciella svårmod tar över och det liksom är för sent igen. Bara det faktum att mitt lilla jeppisliv håller på att ta slut känns besvärligt och jag kan inte riktigt förstå vart allt försvann. 

Jag försöker tänka att jag åt- minstone nästan haft något att förlora i år, och vara lite sådär förnuftigt filosofiskt nöjd med det. Men helvete nee - no far ja härifrån som en förlorare ändå... Tyst, jävla åsna! Hursomhelst känns det som att jag har ett helt år av cirkus att smälta på bara ett par veckor. Orka med så mycket nostalgi? Jisses. 

Statusrapport: Nästan exakt tre veckor kvar till inträdesprov, hundratals sidor olästa, motivation obefintlig, "framtiden" på spel. 

Slutsats: dynjon å!

Dansa fastän hjärtat brister.

Fy helvete va he kan ta sjukt! 

Det river och sliter sönder ett stackars min(c)khjärta 

och jag trodde nog aldrig att det skulle bli så här besvärligt att mista en häst.

Faktum är att du varit mig kär 

(och det vägrar jag skämmas över)

Men he e ok, ja tenkt no klar av dehär å.
; )

Attaaaackkkk!

Vet ni om att ni förstör allt? Jag försöker, jag kämpar, slår pannan blodig mot väggen. Kanske dags att ge upp? Faktum är att Minck e trött på all jävla idioti som ni spyr upp. Alla sneda kommentarer, "misstag" och ursäkter som e lika satans ihåliga som ni själva är. Ett beslut har fattats mitt i all ilska: jag tänker inte jaga er längre. Lämna mig nu och jag kommer inte att försöka springa ikapp er. (det är värt ett försök i alla fall)

Jag tror inte längre på komplimanger. Vi spelar alla för att vinna - och jag tänker göra vad jag kan för att inte sluta som en bricka i ert jävla spel. Smicker och tjat om hur mycket jag betyder för er är bara ljud, ett irriterande läte som förlorar sin mening så fort det sägs högt. Så slösa ingen luft på icke behövande. Jag tar över nu, jag är van att andas på egen hand.

"Men du får ju inte ge upp, då förlorar du ju mig." Vet du en sak, sötnos? Jag misstänker att du redan tappat mig.