Distraktioner.

Jag kommer på mig själv med att ständigt och kontinuerligt ställa dem på rad, som en oändlig spellista som fortsätter på eget initiativ sedan jag väl tryckt på play. Pauserna, aktiviteterna som avleder tanken och uppmärksamheten från nuet, från den eviga oron och skuldkänslorna. En låt, ett tv-program, ett avsnitt house, en rökpaus, en matpaus, en bok, en handling att försvinna in i och låta verklighetens konturer blekna. Distraktionerna avlöser varandra, med undantag för de oundvikliga reklaminslagen som dånar ut i stora högtalare och tvingar mig tillbaka till det som är, det som finns och det jag inte orkar tänka på. Staden jag lämnat, provet jag skrivit, framtiden som jag inte kan hantera, ensamheten som kväver mig, tusen och åter tusen saker som står på fel plats, i fel tid, i fel dimension. Livet som borde vara det som händer mellan pauserna, men som istället är det jag motvilligt tar itu med. Jag kommer på mig själv med att längta efter en dag då jag inte behöver vakna, inte behöver finnas alls. En verklig paus. Sen ska jag göra allt, vara allt. Men som alltid: inte just nu.

Tillvänjning

Att låta tiden passera har blivit rutin, en vanesak, ett sätt att acceptera att en hållbar tillvaro inte känns. Det är så jag säger det när du frågar. Den här tiden känns ingenstans, lämnar inga märken, bryter inga banor. Den är ingenting annat än ännu en fördrivning som snart ska läggas till handlingarna. Självmant inpiskad i en ny regim har jag övergett mitt sätt att ta två steg bakåt för varje framsteg. Bedövad och själlös, så skenbart smärtfri. Svagare kan ingen vara.

Wreck this journal - vill ha vill ha vill ha vill ha!

 JÄKLARRR vilken fruktansvärt inspirerande idé! En dagbok/skissbok/scrapbook som e gjord enkom för att bli misshandla och fullklottra me random nonsens. Den ska jag så ha.

Denna dagen, ett liv

På Åbo Stadsbiblioteks café Sirius omsluts jag alltid av en sådan varm, hoppfull stämning. 

Två damer som uppnått respektingivande ålder lutar sig framåt över det lilla cafébordet som skiljer dem åt, förtroligt viskande och fnissande. Den ena damen visar sin vän ett fotografi på sin mobiltelefon, och de båda damerna ler mot den lilla rutan och konstaterar: det var verligen en söt unge! När kaffet är uppdrucket kläs pälsjackor, mössor och halsdukar på med viss möda, innan vännerna greppar sina kryckor och rollatorer och börjar ta sig mot utgången.

En ung familj med två småknytt till barn sitter vid ett annat bord. Barnvagnarna tornar upp sig som hinder på vägen för de övriga cafébesökarna. Mamman håller ett litet, älskat underverk i sin famn, medan hon med sin fria hand lyfter en mugg med rykande hett innehåll till munnen. Parets andra småbarn underhåller caféts gäster, springer, ramlar, skrattar, busar - allt under sin pappas vakande öga. Han ler mot sin lilla skyddsling med all kärlek i världen.

Två flickor av, gissningsvis, italiensk nationalitet tar plats vid bordet invid mitt. Deras för mig obegripliga språk flyter ut i cafét och gör stämningen hektisk. Ett tyskt par äter lunch lite längre bort, deras lågmälda språk en aning mer gripbart och bekant. 

En purfinsk gubbe som vill låna en cigarett, en vän som bjuder på en grön Chesterfield. En flicka som inte ser längre än den skärm hon har framför sig, ett finlandssvenskt par försjunkna i vad jag föreställer mig vara djupt intellektuella, kulturella diskussioner. 

Och så jag, mitt i vimlet, med min dyra kaffekopp som inspiration och ursäkt för att ta en paus från hemtenten. Det finns så många andra situationer jag hellre befunnit mig i, men just nu får det räcka med en kaffekopp och en hel värld.

Oberoende

Inspiration är ordet dessa dagar. 

Jag är så satans redo för en förändring. Rök- friheten kommer inte vara för alltid (jag saknar det alltför mycket för att våga göra några sådana löften), men den är mitt eget, privata styrkeprov. 

Ett kvitto på uthållighet, en egenskap jag ofta beundrat hos andra. 

Och så var det ju det här med oberoende,

en fix idé som för tillfället leker med min fantasi. 

Jag vill inte vara en av miljoner 

karaktärslösa, principlösa, samvetslösa. 

Höga ord från hög häst, javisst...

År 2012 måste bli bättre. 

Utrensning

Stormen kom, och den flyktiga julkänsla som legat som pudersnö över bygden tillintetgjordes i blåsten. Trädens rötter gav vika och lade sig lydigt ner på de ställen vinden befallde. Plötsligt fick människorna nöja sig med stearinljus, kaffe kokat på vedspis och värst av allt; en helgdag utan TV och internet. Hemma levde vi ficklampsliv och hade vettlöst tråkigt i tystnaden och mörkret. Efter ett nattligt besök på lappfjärds pensionärshem fick man dock perspektiv på "lidandet". Hela radhusområdet med dess åldersstigna invånare hade blivit avskärmade, avskurna från alla moderna bekvämligheter. Min egen morfar låg på golvet. Han hade trevat i beckmörkret, ramlat, slagit huvudet i dörrkarmen och sedan inte haft krafter att ta sig upp. Ambulans med kompispersonal tillkallades, och nittifemåringen hjälptes på fötter och sedan till vasa för kontroll. Ännu en gång imponeras jag av min mamma, som hanterade situationen med lugn rationalitet. Själv kände jag mig som en statist i en skräckfilm bland allt blod och mörker.

I teorin tycker jag om konceptet storm. I praktiken är det givetvis inte lika romantiskt. En jävligt oredig, besvärlig situation som kommer och gör den verklighet vi tar för given otillräknelig. Något som skakar om, river ner, skapar utrymme för nya saker... Utvärdering, omvärdering - utrensning. Det är vad jag borde ägna mig åt nu i årsskiftet. Så här kan det inte gärna fortsätta. Min lägenhet, mina studier - min kropp, min själ, det mesta är i oskick. Sällan har jag känt sådant missnöje. Nu återstår bara en rejäl jävla spark i ändan och en våldsam krag-tagning.

Skrrrrriiiiiiiik*

Aldrig synlig, aldrig gripbar, men alltid märkbar och omslutande.

Som om lägenheten tagits över av onda andar som inte låter mig andas ifred. De bor i hörnen under taket som kameror som ser och dokumenterar alla mina misstag. Som om de samlar bevis som i framtiden kommer användas emot mig - döma mig, fälla mig. 

Utomhus är det farligt, inomhus obehagligt. 

Enda riktiga ljuspunkten i min patetiska tillvaro är lilla Knytt, my very own dammråtta. Hoppas han inte märker av stämningen, hoppas han inte påverkas av min tobakshosta och min rädsla för allt och alla.

Ja ska bli mamma.

 

Idag slant e visst till lite i höve. 

Ja strosa runt på loppis, minding my own business bare... 

Åså får ja syn på ett terrarium för gnagare inklusive matskålar och en jättesöt liten transportbur - å allt för 10 euro! Vilken fantastisk deal tänker jag. 

Så nu måst ja tydligen skaff en hamster. Imåron. 

Damn mig och min svaghet för små, pälsklädda ting!

Alienation

"Vem ringer man när man inte orkar leva? Vem ringer man när man inte vill leva? Observera min for­mulering, den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö. Jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden."

                                                                                                                                           -Ann Heberlein 

Det här är ett ämne jag en gång diskuterat med en vän, efter att vi båda läst Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag minns att vi tyckte boken var rätt så meningslös, bara en massa gnäll från pärm till pärm. Men just den här frågan stannade kvar hos mig. 

Jag har aldrig tidigare känt att det inte skulle finnas hjälp. Att jag inte skulle ha någon i hela världen att prata med om det som är svårast. Om att inte orka, inte vilja, att inte ens kunna tvinga sig själv till att göra ett försök. Det finns inga ord för den här känslan, ingenting konkret som går att visa upp. Bara en flicka som ringer till sin mamma och gråter ut för att sedan ångra sig för att hon utsatt någon så snäll för något så fult. Jag vill inte att någon ska behöva oroa sig, speciellt inte mamma. Kanske det är anledningen till att jag känner något brista inuti mig när hon säger att jag är den viktigaste personen i hennes liv. Pressen blir för stor, samvetet tar över och mitt hjärta sprängs i bitar. Jag hatar mig själv för att jag inte är den jag kunde och borde ha blivit.

Jag har aldrig tidigare känt att det inte skulle finnas hjälp. Jag har aldrig förr tvivlat på att det finns en framtid och att jag måste stanna kvar i väntan på att det blir bättre. Jag har aldrig förr känt att ingen går att lita på. Jag har aldrig tidigare varit så här jävla låg. 

Neverending Story

Min skugga jagar mig genom huset, följer mig till nästa rum och nästa. Tvingar mig att röra mig snabbare över golvet, att försöka undvika väggarna som lutar inåt och hotar krossa mig om jag inte hinner undan. Luften blir tät, som om jag rörde mig genom sand.
Jag försöker, men det blir för svårt. Det finns för många saker, för många papper med text, för många men, och, därför i en mening. Ingen början inget slut, bara ett oändligt flöde som just jag är dömd att sortera.
Jag hörde vad ni sa om att vi alla är ensamma, men önskar ändå att någon kunde hjälpa mig. Att lägga på hög, gömma i lådor, oskadliggöra, kasta in i elden om vi har tur. Jag vill se det brinna.

The Knitting Society

Idag, söndag, skrevs ett stycke nutidshistoria då vår nystartade stick- klubb hade sitt första möte. Kanske det inte blev riktigt som vi hade tänkt oss, eftersom endast två och en halv medlem var närvarande (resten var sjuka eller på annat sätt förhindrade), men men... ytterst trevlig stämning, kladdkaka och tantskvaller blev det i alla fall. Påbörjade en liten mysse. 

Statusrapport: MYS!

Snor & Alpackor.

Tre dagars total isolering från omvärlden är nog inte hälsosam för någon. Feber, snuva (don't get me started on the SNOR), hosta och en hals full med taggtråd är nog ännu värre för hälsan, misstänker jag. Jag håller på att självdö av social deprivation. Det visar sig att jag inte alls är något mysigt sällskap om man är tvungen att intensivumgås med mig på det här viset - jag är ganska besvärlig att ha att göra med faktiskt. Om jag får säga det själv. Skulle gärna byta umgängeskrets för en dag eller två.

Så, hundratusentals näsdukar, ett länsat kyskåp och 52 självdestruktiva tankar senare börjar det äntligen bli bättre. Febern har lyst med sin frånvaro nu på eftermiddagen och nu börjar nästa fas; angsten över att min 2do-lista bara blir längre och mer brådskande ju längre jag ligger och snorar ner sängen och glor på Gilmore Girls... MEN! Nu har jag äntligen klurat ut vad som saknas i mitt liv. Jag har övertygat mig själv om att det här med universitet och en "lysande framtid" inte alls är något för mig. Det är så uppenbart! I was blind, but now I see liksom. Så nu tänker jag kasta alla akademiska planer åt helvete och bli alpacka/llama-uppfödare istället. Makes sense? I think so.

¡Viva la Revolución!

En vis, men lite cynisk vän varnade mig en gång för att man aldrig kan flytta ifrån sig själv. Och det är sant. Dina problem följer med dig vart du än går, hur långt bort du än flyttar.

En annan vän höll dock ett väldigt klarsynt och uppmuntrande pep talk en gång när jag i tonåren satt och beklagade mig över livets allmänna jävlighet. Han vågade inte lova att mitt liv skulle bli bättre med tiden, men en sak kunde han lova: att det kommer bli annorlunda. Och det låter ju nästan lite spännande?

På tal om förändring. Nu har jag beslutat mig för att med våld försöka besegra mina självdestruktiva levnadsvanor. Hur gå till väga? Jo, jag tänkte att jag skulle attackera en ovana i taget och inte ge mig förrän den är neutraliserad och ute ur systemet en gång för alla. Jag börjar i liten skala ( just nu koncentrerar jag mig på att begränsa mitt koffein-intag som skjutit i höjden över sommaren) och arbetar mig uppåt mot svårare utmaningar.

Till sist ett boktips! Man blir på så äckligt muntert humör av dessa böcker att det är rent löjligt. Mark Levengood hjärntvättar en med livslust och tvingar en att fnissa högt på bussen. Minck likes.

Socialt underbar(n)

jag ryser av obehag när jag hör någon närma sig bakom min rygg. 

jag har så många gånger önskat att jag var osynlig, genomskinlig, totalt tomrum att det nästan förvånar mig att jag fortfarande finns kvar här bland er.

ni, andra människor, som skrämmer mig till tystnad och som får mig att hata mig själv och hela världen ibland. hela veckan har gått åt till ångest inför att behöva gå ut ensam. medicinen hjälper tydligen inte och humöret går från sämre till sämst när jag går till skolan.

jag sätter mig längst fram, som om jag förväntar mig att läraren ska kunna skydda mig från de andra barnen. som om jag fortfarande gick på lågstadiet och med gråten i halsen väntade på att rasten ska ta slut. varför hålla tillbaka?

jag vill bara gråta och skrika och slå sönder alla stirrande människor.

jag vill bara hem.

"Löv is in the air."

"Löv is in the air"

På tal om pon&zi! 

Jag råkade snubbla över en riktigt trevlig liten konstutställning för någon månad sedan när jag besökte Närpes bibliotek med mammsen.

Jag blev mäkta imponerad, främst för att jag så sällan tycker konst och speciellt målningar är särskilt imponerande. Sanna Ek 
heter konstnären som gjorde mig så själaglad med sina löv och luftballonger.

Så - besök http://sannaek.se/ för fler mysigheter.

Ett tips bare.

(tyckt he va så dags att buri publiceer na anna än emoistiskt gnäll på hisin bloggin..)

Tillrättavisning

  Jag som trodde att jag hade kontroll. Jag som tyckte att jag gjorde mitt bästa. Jag som var så säker på att jag inte behövde er.  

Jag avskyr min benägenhet att automatiskt ställa mig utanför gruppen, skapa distans mellan "dom" och "jag". Jag hatar att så många saker som borde vara roliga i mina ögon ser endera hotfulla eller löjliga ut. Jag förstår inte varför jag inte gillar deras fjantiga traditioner, ytligt kallprat eller äckliga
lära-känna-varandra-lekar. 

Min tutor upplyste mig igår om att jag håller på att hamna utanför gemenskapen i vår tutorgrupp eftersom jag inte orkat vara med på kvällsprogrammen som ordnats denna vecka.

Något som jag absolut inte ville höra, förstås. Det finns inget besvärligare för mig än när någon tjatar och försöker pressa in mig i ett sammanhang där jag inte trivs.

Ännu värre är det när denne någon har rätt.

Det är så det ska vara.

Minck har återvänt till brottsplatsen och allt är till synes som det ska vara. Hela sommaren har jag längtat hit, drömt mig hit, romantiserat varje ynka detalj jag kan komma ihåg från det gångna året. Satan i helvete vilket fåneri. 

Fantasierna överlever inte ens den långa, ensamma bilresan upp, och väl framme är min idé om jeppis som "staden där allt hände" totalt utrotad. Å fast ja hatar klyschor böri ja tänk på en sak: om kärlek e blind ha ja så säkert vari synskada sedan ja flytta ti hitche föhääda ställe. Husen står kvar och allt är som förr, bara mindre diffust. Och jag förundras över hur en sjuk förälskelse samt en intensiv och krävande vänskap kan förändra en hel stadsbild och göra tillvaron suddig från morgon till kväll.

Människorna jag saknat finns där och är lika fina som alltid. Jag har kul, besöker världens bästa after8, dricker allt för mycket kaffe och går på loppis.

Men. Allting är som det brukar, och den här gången tar äntligen mitt envisa tålamod slut. Jag lämnar dig kvar i staden där allt hände, och du står där som ett jävla fån och fattar ingenting och jag kör iväg som ett jävla fån och jag gråter och jag gråter och allt är precis som det ska vara.

Eftertanken.

"You were born awesome and awesome you shall always remain.
Eventhough life gives you pain, let it wash away like rain
and just remember baby, we were made to live life in the fast lane.
Like the king once said, it takes a fool to remain sane."
- Cookie -

statusrapport: he blir no bra.

Krav. Kravlös.

Stig upp i tid. Slut röik. Drick inte för mycket kaffe. Tvätt tändren. Kör som folk, kom i tid! Spara bensin. Spara pengar. Slut röik. Få aldri leidon. Klaga inte. Jobba tills du storknar. Var glad. Var duktig. Tänk på vikten. Minns att du alltid borde banta. Försök hjälpa till, gör mer än du orkar och mer än du vill. Lön för mödan - in på banken. Betala av skuld, betala av dåligt samvete. Tänk positivt. Tänk på andra. Slut gnäll, din lata snårong. Red ut oredan. Slut röik. Banta banta banta. Svara i telefon. Ha aldri leidon - var tacksam. Hata inte dom som är bättre än dig. De rår inte för att du är värdelös. Men va duktit, en studieplats på ÅA - å hur i helvete tänkt du klar av he? Ingenting du gör är tillräckligt. Låt mig vara ifred i så fall. Trodde du? Måste bli duktigare, måste bli smalare, snyggare, mindre pinsam. Ingenting du gör kommer nånsin va tillräckligt. Du föddes så.
Å slut röik förresten.

Ingen panik! allting på en gång.

I mitt nuvarande tillstånd har jag svårt för att föreställa mig hur allt ska orkas med innan maj är slut. Innan sommaren med sitt alldeles speciella svårmod tar över och det liksom är för sent igen. Bara det faktum att mitt lilla jeppisliv håller på att ta slut känns besvärligt och jag kan inte riktigt förstå vart allt försvann. 

Jag försöker tänka att jag åt- minstone nästan haft något att förlora i år, och vara lite sådär förnuftigt filosofiskt nöjd med det. Men helvete nee - no far ja härifrån som en förlorare ändå... Tyst, jävla åsna! Hursomhelst känns det som att jag har ett helt år av cirkus att smälta på bara ett par veckor. Orka med så mycket nostalgi? Jisses. 

Statusrapport: Nästan exakt tre veckor kvar till inträdesprov, hundratals sidor olästa, motivation obefintlig, "framtiden" på spel. 

Slutsats: dynjon å!